Projektpresentation PAPATYA
Omständlig namnsfinning men ändå ingen Identitätskris
PAPATYA grundades 1986, allså för mer än 15 år sen. Senn des har vi ändrad på vårt andra namn flera gånger om, varje namnsförändring resultatet av en diskusion om innehåll och självdefinition.
Då PAPATYA grundades var den tänkt som "krisinredning för turkiska flickor". Men "turkiska flickor" representerar inte dom kurdiska, så vi döpte om oss till "krisinrednig för flickor från Turkiet". Men då stämmde det inte heller, flickorna är ju alltmera födda i Tyskland och känner Turkiet endast som sommargäst, så det skulle kanske vara bättre med "Flickor med turkisk härkommst". Även det beskriver våran situation inte helt. På sistone tar vi emot upp till 30% flickor med annan än turkisk bakgrund. Innom denna nya grupp ställer flickor från Libanon och exJugoslavien största delgruppen, resten kommer från andra länder med islamsk prägsel: Nordafrika, Joranien, Pakistan, Iran, Aserbeidjan och Albanien. Desutom flickor från binationala förhållanden och döttrar till tyska muslimer. Vi har även herbärgat zigenska, israeliska, kinesiska, vietnamesiska och ghaneiska flickor, då ett akut skyddsbehov fans till.
Än har vi inte hittat en namnstext som innesluter hela våran diversitet. Men vare sej hos oss eller våran klientel är det identietsproblem som ligger bakom problemet med namnet: vi vet egentligen myket väl vem vi är och vad vi syslar med.
Innan att gå in i betraktningen av inrättningen och situationen av flickorna som under de senaste 15 åren har kommit till oss, några anmärkningar angående representativiteten av våra iaktagelser.
Läget, de flickor som kommer till oss befinner sej i, motsvara inte situationen av flickor ur migrantfamilier i allmenhet. Som krisinrednig med hemlig adress, vars huvuduppgift det är att byda på skydd, kommer vi fram förallt i kontakt med flickor med myket svåra problem innom sina familjer och vars familjer har speciellt få resurcer att tillta till för att lösa dom. I våran grupp bestämms "tillhörigheten" av negativa utvalskriterier. Men förmodligen finns det sammtidit ochså flickor som aldrig nå fram till oss, antingen - prata dom inte tyska, går inte till skolan, deras tillvara i Tyskland är olaglig eller dom aldrig få lämna våningen.
Vi beskriver de undertag som kann men ochså måste flyr. Till och med ett undantag till undantaget: inte alla flickor som flyr behöver en hemlig adress.
Sammtidit kan PAPATYA ta emot upp till åtta flickor mellan 13 och 20, för en övergångsperiod på upp till 2 -3 månader kan dom då stanna hos oss. Innom ett år kommer 60 - 80 flickor till oss, dom stannar olika länge: några timmar men ochså flera månader.
Sju medarbetare (turkiska, kurdiska och tyska) delar på sechs anställningsförhållanden. Arbetsförmedlingen kofinancera en lärarinna och en hushålerska på var sin halv post. Vi skjöter om flickorna 24 timmar om dyngnet psykologist och socialarbetsmäsigt. Organisationen på ett stort hushåll, skötseln av affärena, förvaltningen, offentlighetsarbetet och sammarbetet med otaliga andra institutioner ingår dessutom i vårt job.
Flickor kan tas emot snabt och obyråkratiskt.
Nödtjänsten i Berlins ungdomsvård agera som interface till utvärden, all kontakt gå över dom så att även vårt telefonnummer hålles hemligt. Som inrättnig till Berlins Senat enligt §43 KJHG kann ungdomsvårdens nödtjänst ta minderåriga flickor i sitt beskydd då ungdomsnämnden är stängd för natten eller veckoslutet. Till nödtjänsten ta flickorna sej på egen hand, dessutom är det lärarinor, socialarbetare och rådgivningsbyrå som vänder sej dit och ber att vi ringer tillbaka.
Ofta sker en premiliär situations uppskattning redan på telefon. Om möjligt pratar vi redan i det här stadiet med den drabbade flickan, tillsammans med henne avväger vi, om vi byder på rätt sorts hjälp i hennes fall. Vi ställer villkår (inskränkta utgångstider, m.m.) som flickan måste asceptera innan vi kan ta emot henne i de skyddsrum vi erbjuder.
Även om det fins myket som skiler flickorna åt, är det ändå gemnförbara konfliktareal som dominerar, då flickorna besluter att lämna familjen. Under åren försjöts bränpunkten av våran iakttagelse i interpretationen av dom.
Till början uppmerksamades vi på det i ögonfallande, det skjngrande från tyska familjer, och interpreterade problemen som kulturela och migrations förursakade. Med tiden focusera vi i myket mera på familjära och interrealationella konfliktursaker. Ett exempel:
Om en flicka inte får ha en pojkvän, så kan det interpreteras i hänvisnig till traditionella uppfattningen av familjehedern. Säkerligen ligger man ofta rätt med en sådan interpretation, än mer då många föräldrar tenderar till att snarare bekräfta traditionella normer här i Berlin, mer än dom kanske skulle har gjort i sitt hemmaland. Berlin iakttas som farligt, det befaras att dottern animeras till narkotikamissbruk eller råkar ut för hallik. Genom strikt bevaknig försöker dom skydda dottern. Men likaväl kan man interpretera dom resulterande konfliker som uttranden av avundsjuka eller konkurans från modens, eller svartsjuka från fardens sida.
I flesta fallen blandas båda aspekten ihop i en real konflikt, - må hända att det är därför att problemställingarna förändras så pass litet under åren. Ända från bröjan för vi nogran statistik. I värderingen av våran data, som ju nymera täcker en period över 15 år, konstanterar vi till våran egen förvåning, att yngre syster till flickor, som komm till oss för flera år sen, kommer på grund av likartade ursaker.
Varför kommer flickor till PAPATYA? Flyktorsaker
Flickorna rymer inte pågrund av småsaker. Då dom rymer är dom emellan 14 och 20 år gamla, har mestandels levt i en outhärdlig situation under flera år, och ser ingan annan utväg än den dom just tagit.
Svår och svårsta misshandling, sexuellt våld, missködsel, hindring på skolgång och yrkesütbildning sammt tvång att gifta män föräldrana bestämmt, gå ihop med närgången kontroll på flickorna, deras starka påfrestning innom hushåll och passning av yngre syskon, förbjudet att ingå vännskap med jämnåriga (ofta även till flickor).
Då puberteten insätter tilltar problemen avsevärd, då när föräldrana inskränker mer och mer de frirum dom hittills tillstått flickorna.
Försök till lösningar på individuel nivå
Var tredje flicka berätta att hon rymt förut, dom flesta för nogra timmar till en vännina eller släkt, men en och annan även till barnnödtjänsten och andra rådgivningsbyrå.
Att nästan 20% brättar om suicidförsjök av olik seriösitet är lika oroande. De flesta ta tableter. Sådana värjan till hjälp möter i allmenhet hjälplösa föräldrar, som ignorerar, förnekar eller bagatelliserar dom.
Bestämmer flickorna sej för att ta till hjälp utanför familjen, vänder dom sej vanligen till lärarinor eller skolans socialbiträde. Ofta är skolan det enda stället utanför familjen flickorna har lov att gå till, av motsvarade vikt är des funktion som kontaktstation då problem tryker.
Misshandling
Andelen på flickor som misshandlas ligger oföränderlig på 80%. Oftast är det fadern eller båda föräldrana som misshandlingen utgå ifrån, men många slås även av sinna bröder. Då är det inte sällan att föräldrana anhåller bröderna till det.
Brättar flickorna om slag, bryka det handla sej om massivt våld under användning av föremål. Tillfälliga örfilar anses tillhöra vardagen. Många tror inte att det fins ett sammanhang emellan felaktit betelse och straf, snarare att föräldrana villkårligen slår till.
Subjektiv erfar flickorna förolämpning igenom föräldrana som myket mera kränkande än slagen. Dessa förolämplingar rör vanligen vid flickornars sexualitet - att betecknas som hora tycks tillhöra till dom mera harmlösa - det kosta flickorna enorm övervindelse att skildra sådana övergrep för oss.
Ungefär en fjärdedel av flickorna vittnar moderns misshandling. Ofta av en alkoholiserad far vars alkoholmissbruk kan nå alkoholism. Under åren förteknas här en liten anstigning. 20% av flickorna lever i familjer där situationen belastas av föräldranas eller syskons narkotikamissbruk.
Sexuellt våld
När vi påbörjade vårt arbete för 15 år sen, konfronterades, till våran egen förvåning, redan med första flickan med sexuellt våld även innom turkiska familier. 21 flickor var det slutligen 1986 som varit utsatta för sexuellt våld av olika omfang, en flicka var till och med gravid efter misshandel genom sin svåger.
I genomsnitt liger andelen på flickor som misshandlas på 30%, innom småfamiljen på 20%.
Där är det oftast, med 30%, fardern som sexuella våldet utgår ifrån, i vidare 25% är det brudern. Men även farbröder, morfädrar, cusiner och svåger skyr inte tillbaka inför övergrepet.
Emellantid erkänners även ytanför fakliteraturen, att en strikt sexuell moralkodex, som den traditionella turkiska, inte förmå skydda flickor och kvinnor. Snarare tvärt om: i hänsyn till den hirakiska könsstrukturen som formuleras av den, är det myket svårt för dom drabadde flickorna att undankomma från ett missbruk och söka hjälp. Den höga värdeställingen som ungfruligheten intar, kan ibland ledar till att orala och anala teknik föredras, för att inte riskera skandal i bröllopsnatten.
Men det kan även leda till, att man insinuera, att flickan försjöker, igenom att skylla på sexuellt missbruk av en anhörig till familjen, dölja preäktenskaplig sexuellt omgänge med en pojkvän.
Flickor som uppenbara deras missbruk, är i myket hög grad riskdrabbade och hänvisade till en säkrad omgivning där familjen inte har tillgrep på dom. Myket sällan, enbart då hopp att skydda yngre syskon fins till, bestämmer flickorna sej för polisanmällan.
Tvångsäktenskap
Ett tidit äktenskap anses ofta som lösning då föräldrana inte längre tro sej kunna tillräckligt kontrolera flickornas frihetsvilja. Men ett förmedlat äktenskap kan även inebära en större ökonomisk vinnst för föräldrana, om mer, då flickor som uppväxt i Tyskland, även om man tror att dom har tvivelaktig moraliska standard, kan leda till det eftersökta tyska uppehalstillståndet för familjemedlämmarna. Genomgående är det nära till 30% som drabbas. Ofta, då planer till ett äktenskap konkretiseras, blir det sista droppen för motivationen för att ryma. I samband med tvångsäktenskap står ofta...
Tvångsåterföringen
som fickorna hotas med även oberoende av äktenskap. Omkring en fjärdedel av flickorna är drabbade. Tvångsåterföringen står sällan i samband med planer från föräldranas egen sida att återvända, till övervägande delen har dom inrättat sej på ett liv i Berlin eller åtminstone på att pendla då dom nått pansionärsåldern.
Vanligen försöker föräldrana disiplinera dottern med hotet att skicka henne tillbaka till hemlandet. Flera flickor, som befarar tvångsåterföringen har vid tidigare tillfällen lämnads kvar av föräldrana i anslutning till ferieuppehåll, och enbart åstakomtit tillståndet till återvändningen till Berlin igenom upprepade lövten om framtidit välbeteelse, hungerstreik m.m..
Att flickor igenom att ryma försöker uppnå återförelsen till hemmalandet är snarare sällan, i sådana fall är det mest dom som hemtats till Berlin mot sin vilja och oombet.
Separering och uppbrott
Bakom alla dessa problem står, i motsats till våra förväntningar, en igenom åren oförändrad andel på familjer i skilsmässa och styvfamiljer samt allenuppfostrande föräldradelar.
Innan värderingen av våran data trodde vi andelen hadde påväxt under åren.
Omkring fjärdedelen av föräldrana är skilda. En skilsmessa måste inte nödvändningsvis vara en katastof, men i anslutnigen till en skingring eller skilsmessa ingår dom flesta föräldrar snabbt nya bindningar. Andelen på flickor som lever med styvföräldrar är also relativ hög. Kontakten till den delen av föräldrana dom inte lever ihop med, bryter vanligen bort, är ofta till och med förbyden. Ofta återvänder den föräldardelen som inte har hand om barnet ochså till hemlandet. Omkring 8% av flickorna är till hälften eller helt föräldralös.
Sammanlagt lever 60% med båda föräldrardelar, dom andra 40% lever skild från en eller båda.
Försvårande tillkommer att många flickor av turkisk härkomst födes i Berlin eller Västtyskland, men sen lämnades till farmöder eller anan släkt i Turkiet som späbarn. 1986 föddes större delen (60%) fortfarande i Turkiet, emot 35% som föddes i Berlin eller Västtyskland. 15 år senare är förhållandet nästan tvärt om: omkring färdedelen är född i Turkiet , 60% i Tyskland.
Men denna myket påtagliga förändring relativeras mestandels av uppväxten i Turkiet . Omkring 60% av flickorna, alså mer än hälften, växer upp, skild från sina föräldrar med farmödrar eller annan släkt, i Tukiet. (Motsvarande gäller för flickorna från exJugoslavien, om dom inte är flyktningar).
Dessa flickor genomgå upprepade migrationsproses, kommer från landet till stan, från Turkiet till Tyskland, från storföräldrana till en familj dom knappt känner till. Dom berättar ofta att dom tog storföräldrarna för sina föräldrar. Än mer då ingen pratat med dom om ursakerna för skingringen eller des upphävelse. Dom upplever skingringen som tillbakasättning, som att vartit ovälkommen. Att objektiva skjäl tvingade deras ofta förvärvsarbetande mödrar till separationen, förstår dom ofta inte. Föräldrana förvänta sej vanligen taksammhet då dom hemtar dom till sej. En bindelse som grundas på blodets förvantskap anses som såpas självklar, att den inte kräver bekräftelse eller fortsatt kontakt för att upprätthållas. Flickorna hemtas till skolinträdet, ofta även myket senare.
Deras situation beskrives endas ofullständigt av begreppet "andra generationen".
Enbart myket sakta inträder förändringar. Första gången 1994 hadde fler flickor uppväxt med föräldrana, än skjld ifrån dom med släkten.
Faller tidigt skinring ihop med senare skilsmessa och separation av föräldrana, ställes flickorna ütanför all familjär tillhörighet. Anser föräldrana då att dom enbart påfrästas av dom, att dom är svårkontrolerade och inte uppfyller sina förpliktelser i hushållet, så kann det hända att dom skyts från en släktning till en annan, att man tänker på tidit giftermål. Dom har helt enkelt inte plats längre.
Föräldranas arbetslöshet
Föräldranas finaciella situation är sällan bra. Emot våran förväntning har arbetslösheten inte tilltagit väsentligt under dom sista åren.
Inom gruppen vi har kontakt till är den oförändrad hög och ligger emellan 25 och 30%, andelen arbetslösa fäder är väsentlig högre än mödrarnas. Där fädrana blivit arbets lösa, blir modern ofta till dubbelt belastad enkelförsörjande, i avsevärd omfattning i en krisbestånding, men illa betalda städjob med ofördelaktiga arbetstider.
Räkna man till dom som lever på pensioner, förtidspensioner och socialbidrag till de familjer som är arbetslösa, då visas ett tilltag under de sista 15 åren från 1986's 23% på 50% i 1999. Här syns försämmringen i näringslivets situation tydligt - framförallt hänvisningen till socialbidrag tilltar.
Förloppet på sködseln
PAPATYAs hemliga adress är en nödvändig förutsättnig till effektift stöd.
Det är bara så flickorna får möjligheten att i lung och ro avväga sin situation, utan ständigt påtryk från familjens sida. Under många sammtal försöker vi stöda flickorna i den svåra processen att bestämma sin egen position och utvekla nya livsperspektiv. De flesta flickorna har hittills sällan haft möjligheten att själva bestämma någonting på egen hand. Nu måste dom lära formulera och stå in för sina önskemål. Önskan som dominerar innom första dagarna, "jag vill alldrig see föräldrana igen", förändras ofta snabbt och måste tänkas om - då viker den frågan om riktningen för framtiden. För nästan alla flickor är flykten från hemmet i första linge inte befrielse, men ochså en nödlösningen dom tar till, då alla försök att igenom anpassning eller rebellion förändra den egna situationen innom familjen misslykats. Att analysera separationens ambivalens dominerar.
Vi bemödar oss att strukturera och följa den kontroversa diskusionen flickorna ingår om deras relation till familjen, både i flickans egna tankegångar och i realiteten. Då vi tar emot en ny flicka, anmäldes det för ungdomsnämnden i fråga så fort som mojligt, det är dom som antar sej att underrätta och lungna föräldrana. Även medarbetarna till ungdomsnämnden känner inte till PAPATYAs adress. Om natten eller veckoslut informeras föräldrana av oss direkt. Innom första dagarna äger separata sammtal med flickor och föräldrar rum hos jungdomsnämnden. Flickorna akkompangeras till alla dessa terminer. I vanliga fall är det efteråt möjligt att bedömma huppas stor risken för flickan är och om det fins utrymmen för att uppnå överensstämmelser. I allmenhet går det att föra ett gemensammt sammtal. Om möjligt är både en tysk och en turkisk respektive kurdisk medarbetare närvarande vid ett sådant sammtal, som för övrigt förberedes myket nogrant. Vi uppfattar oss då som repräsentanter av flickans interessen.
Arbetet med föräldrana mellan ambivalens och partitagande
Med vårt sätt att arbeta med föräldrana hamnar vi lätt emellan alla stolar. O ena sidan ses med skepsis att vi överhudtaget pratar med föräldrana, och försöker ta rädslan ifrån flickorna inför sammtalet med dom. Den andra sidan förebrå oss vårt partitagande på flickornas sida och att vi står in för dom.
Det var en långvarig proces, vi började med illusionen, att kunna hitta lösningar där både flickorna och föräldrana fann sin plats. Men vi fick konstatera att spelrumen var mindre än vi tänkt. Framförallt i två sammanhang är det fortfarande omöjligt att föra en öppen diskusion med föräldrana:
då flickan vill flyta
hemifrån utan at gifta sej
då flickan har en
pojkvän.
Flickor som ogifta lever utanför familjen, anses fortfarande som ärlösa, som horer, vilket har till föjld att sociala prestiget av alla familjermedlemar minskas.
Här måste det påpekas att det inte är så viktigt vad en flicka verkligen gjord, t.ex. om hon har en pöjkvän och om hon har haft könsomgänge med honom, men mera om ytliga intryket: har hon ståt och pratat med en pojke i gathörnet, alså begjet sej i en situation som skulle tillåta "ärlöst" beteelse. Förenklad formulerad: det handlar sej mer om sken än värklighet.
För oss är det svårt att akseptera, att även jämnåriga upprätthåller denna hedersuppfattning, att flickor förolämpas även av syskonen och klasskamarader, då dom rymmer.
För att avvärja den hotande hedersförlusten mobiliserar familjen alla krafter den har: dom försöker locka dottern med löften, utsätter henne för emotionalt tryck (mormor är döende, lillebro bara gråter) eller, i värsta fall, försöker att kidnappa henne.
Preäktenskapliga realationer är tabu, flickorna kan alså bara försöka dölja en realation till en pöjkvän - som de flesta har- inför sina föräldrar. Här grundas blivande konfliktpotensial som vi sällan förmå desarmera, då den sammtidit bildar grensen för öppen komunikation med föräldrana, det leder till upprepade förbjud och straf från föräldranas sida, och lögn på flickornas, en ond cirklel etableras.
I utvägslösa situationer kommer flickorna även då pöjkvännen bejär av dom att återvända till deras familjer, dom vill bara vara ihop med välanständiga flickor och dom hör hemma i familjen, om inte säjer han upp relationen.
Om upplösningen av påtvungna förlovningear och äktenskap, om inakorderingen hos släkten, ütgångstider, hjälp i hushållet, fickpenning, klädordning och skolbesök kan man förhandla med föräldrana - om dom två sistnämnda punkterna i vanliga fall inte.
Vi tillråder i många fall ändå till sammtalet med föräldrana.
Vi gör det, eftersom i många fall, flickornas flykt inte är enbart framåt riktad, iväg från familjen, men ofta även det sista förtvivlade försöket, att nå fram till sina föräldrar, kanske älskars dom ändå, är dom ändå fästa vid dom, och kan dom ändå uppnå en förändring i familjen.
Flickorna vill veta hur föräldrana reagera på deras flykt. I många familjer råder en stor språklöshet, komunikation äger rum på hirakisk enkelväg där anordningar delas ut till dom. Föräldrana försörjer barnen materielt, utan så myket som en tanke på nödvendigheten av interesse för deras tankar eller känslor.
Ofta är föräldrarsammtal då första möjligheten för flickorna att formulera sinna förestellningar och där föräldrana är tvungna att lysna till dom. Inte sällan liknar föräldrarsammtalen förhandlingar, och i slutet sätter man upp nogranna kontrakt om t.ex. ütgångstider.
Givetvis fins det även flickor, som är såpas hotade, att vi inte kan ta risken av föräldrarsammtal.
Vart tar flickorna vägen?
Omkring tredjedelen (35%) av flickorna återvänder till den situationen dom lämnad, man kan ju inte säja: till föräldrana, då det är såpass många som lever i styvfamiljer och dyligt. Omkring 10% hittar ett nyt perspektiv innom familjen, sammbor med mor-/farbror eller tant, om föräldrana skilt sej, med andra föräldrardelen, med morden, iväg från fardern m.m..
Då flickan inte vill återvända, måste hon, ifall hon fortfarande är omyndig, bejära att rätten till upphållsbestämmningen eller vårdnatträtten averkännes föräldrana igenom förmyndardomstolen. Det bryka domstolen gå med på.
1986/87 var andelen till föräldrana som frivilligt gick med på ivårdtagning innom ungomshjälpen när till noll, i dom senare åren växte den till sej till i genomsitt 10%.
Omkring 40% av flickorna inakorderas av ungdomshjälpen innom Berlin eller andra fereralstater i Tyskland.
Omkring 8% förblir hemlösa, resten går till andra krisinrednigar, en klinik, en egen lägenhet eller gifter deras pöjkvän.
Kontakten bryter i vanliga fall snabbt bort, till dom som återvänder till familjen. Med medel av arbetsförmedlingen anlitade vi en tysk och en turkisk psykolog i ett försök att etablera ett eftervårdsprojekt. Men det komm ingen vart, då vare sej flickorna eller föräldrana visade interesse till att blir påmind om den belastade tiden av rymningen, även klart ytrade att dom ville "glömma alltihop och börja på nyt".
Andelen flickor som återupptas ligger emellan 10 och 15% per år. Nästan uteslutligen handlar det sej om flickor som försjökte ger familjen en "sista chans" och återvände fylda av tvivel. Rymmer flickorna för andra gången brukar det vara slutgiltit.
Till dom som tas hand om av ungdomsvården, kan vi vanligen hålla kontakten länge. I början brukade vi ofta skicka flickorna till inredningar utanför Berlin, å ena sidan för att minimera risken dom onäkligen är utsatta för, å andra sidan fans det inte tillräckligt många små inrättningar och fosterfamiljer att ta till innom Berlin.
Under dom första fyra åren var det 40% som inakorderades på det viset. Men de brykade misslyckas: innom kort återvände flickorna till familjen, då den nya omgivningen, ofta på landet, gjorde att dom kände sej såväl ensamma som isolerade och främande. Andelen på herbergsställen utanför Berlin ligger i dag vid 20%.
Flickornas önskemål om stor rymlig distans möter vi med stor skeptisimen, och sörjer för en omgivning där hon inte är den ända migranten.
Goda erfarenheter gjorde vi i Berlin med ungdomskolektiv och flickor som från början var självständigare, allså förfogade över mera kompetens och mera självförtroende, sammt basen till en egen vännskapscirkel. I det sammanhanget är det av stor betydelse för flickorna att dom även kann välja rent flickkollektiv.
Ända till någon tid tillbaka fans det tre kollektiv i Berlin med speciel utriktning på turkiska flickor och hemlig adress. Men i och med adressens hemlighet var det omöjligt att ta emot besök, vilket gjorde att allt mera, även hotade flickor bestämmde sej mot den lösningen.
Vi höll då kvar i interkulturella konseptet men gav upp hemliga adressen, så att en viktig differansering innom ungdomshjälpens erbjud bevarades.
I ungdomskollektiven skall två biträden med var ett tre färdedels kontrakt tar hand om 5 ungdomar, men framförallt för unga flickorna är detta inte tillräckligt. Med några hem har ett gott sammarbete etablerads, ändå förblir inakorderingen i hem problematisk, inte sist då både flickorna och föräldrana anknuter "hem" med oroande föreställningar av en obunden, haltlös tillvara, och det kann inte verkligen argumenteras emot.
Speciellt för yngre och osjälvständiga flickor har PAPATYA utväcklad ett koncept av uppfostringbiträden.
Inom anslutsförmedlingen bildar unga myndiga en egen problemgrupp. Allt oftare nekas bidrag ur ungdomshjälpens fonder genom ungdomsnämnden. Unga myndiga har problem och defisit som är myket lika det omyndigas, kvinnojourenas krafter räcker inte till at reda ut dom, och dom vägra tar emot dom.